Stadion marathon – runt, runt i ett skönt flow

Stadion marathon går i Stockholm. I mitten av januari. Det kan vara kallt, snö och is. Valet av skor brukar diskuteras flitigt bland deltagarna. I år var det inte kallt. Ingen antydan till is och snö. Inget skidspår inne på stadion och tränande vasaloppsentusiaster utan vi löpare fick spinga inne på stadion i år. Vanligtvis brukar loppet springas på cykelbanan utanför med varvning vid Sofiaporten. Varvet är femtonhundra meter så det blir tjugoåtta som ska springas för att uppå ett marathon.

Det tar mig bara en dryg timme till Stockholm Stadion så det var ingen jättetidig uppgång utan en behaglig morgon. Ljudbokslyssnade på en dystopisk ungdomsbok under färden med pendeln. Stod förvirrad intill busshållplatsen på Odenplan och undrade hur systemet med bokstäver på busskurerna var konstruerat. Det verkade inte finnas någon logik i det alls. Som tur var såg att jag att det stod några löparklädda människor på ett ställe. Så dit gick jag. Det var helt rätt. Väl framme vid Stockholm Stadion öppnades inte bussdörren. Jag förstod ingenting. Men tydligen behöver man trycka på en knapp på dörren – för att den ska öppnas.

Hämtade nummerlapp och ordnade med den. Trängdes med andra löpare i omklädningsrummet. Toaköade. Gick ut och inväntade de sista minutaran fram till start. Träffade många bekanta och uppdaterade mig om vad som hänt sedan senast samt vilka lopp och äventyr som väntade härnäst.

Klockan tio gick starten. Alla löpare i väg. Tiokilometrarna – en del klädda i shorts och linne. Halvmarathonlöparna – fokuserade och förväntansfulla samt marathonlöparna glada över att få ge sig av. Fördelen med att springa varvbana är att löparna hela tiden möts. Det blir en känsla av gemenskap. Vi hejar och ler åt varandra. En del springer jättefort – flyger om alla andra gång på gång – eller åtminstone tills de avverkat sina mildistanser. Andra promenerar, pratar och skrattar. Men vi är hela tiden samlade. Sjuhundrafemtio meter åt ena hållet och sjuhundrafemtio meter åt andra hållet.

Det är inte för kallt och inte för varmt. Banan är näsan platt. Jag springer. Det känns lätt. Aldrig jobbigt. Ett varv i taget. Det är inte så många varv som ska avverkas. Vinkar och hejar när jag möter någon jag känner. Hejar på och blir påhejad när någon springer om mig. Låter känslan styra. Känner nuet. Njuter. En bubbla av ren löpning under de timmar som loppet varar. Dricker lite vatten någon gång, cola en annan gång och provar sportdrycken, den tredje gången då jag känner för vätska. Vid näst sista varvningen har syster och svåger dykt upp. Vi ska luncha och fika efter loppet. Det känns som jag är inne på första varvet. Löparbubblan omsluter mig fortfarande. Stadion marathon är löpning i sin renaste form. Vi springer och behöver inte bekymra oss för annat, inte tänka längre fram än till nästa varvning. Det känns på samma sätt som att fullständigt uppslukas av en bra text eller som att vara i det fokus som uppstår då jag skriver. Intryck och ett sätt att utrycka sig på.

Går i mål som förta dam (men det vet jag inte då). Resultatlistan kommer ut senare. Jag känner mig fortfarande stark i kroppen som om jag skulle kunna fortsätta springa varv efter varv och heja på samt bli påhejad av alla löparvänner som springer och har sprungit under dagen. En enda expanderade organism av löpning.

”Du har inget varför” – En tävlingsberättelse om Back River Run 100 miles 2019

Sexton kilometer på en varierad bana med allt från teknisk stig till asfaltslöpning i centrala Västerås en helg i mitten av september. Det låter som en härlig och variationsrik runda, vilket det även är – en bra löpupplevelse där det är möjligt att springa den största delen av sträckan, inga brutala berg eller klapperstenstränder. Under ett lopp som är hundra miles kommer löparna att springa varvet tio gånger – lätt som en plätt – ingen karta eller klocka behöver användas för att navigera. Det är dessutom två vätskekontroller under varvet förutom den stora depån vid varvningen. Inga packlistor behöver skrivas och det mesta behöver inte packas ner i ryggsäcken utan det kan ligga kvar vid varvningen. Det ända som behöver tas med ut på varvet är lite vätska, några salttabletter, lite energi, en räddningsfilt samt en telefon – men inte mer än så.

Black River Run är ett av mina favoritlopp och jag har i skrivande stund sprungit det sju gånger: en gång tjugo miles, fyra gånger femtio miles och två gånger hundra miles. Loppet är välarrangerat och trevligt. Senast jag sprang hundra miles var för fyra sedan, det var också första gången jag genomförde distansen och hade en fantastisk upplevelse. Sedan dess har det blivit några till hundra miles-lopp, samtliga med en bra känsla och underbara kickar under vägen mot målet. Så mina förväntningar dagarna innan loppet var höga. Jag kan banan och trivs med att spinga den. Vädret såg ut att bli behagligt och jag kände mig stark. Några av mina vänner skulle med, debutera på distansen, vilket gladde mig. Men av olika skäl kunde ingen av de tre andra ställa sig på startlinjen.

Uppladdningen det sista dygnet innan loppet blev inte alls så som jag räknat med. Ett ganska intensivt förberedande av ett lopp som min egna klubb arrangerar (hämta saker, dela ut nummerlappar och ordna med priser), ett barn som plötsligt slutar andas (det gick bra och verkar inte finnas någon bakomliggande sjukdomsbild, men obehagligt), en bil som går sönder (batteriet lade av och jag kom senare till mina föräldrar utanför Västerås än planerat). Men så är det ibland och jag trodde inte att det skulle påverka loppet i någons större omfattning.

På loppdagen skjutsade farfar mig till starten, det var en upplevelse i sig, hur som helst kom vi fram helskinnade. Därefter begav sig familjen i väg, för att ordna med ett batteri åt den döda bilen, som lämnats på en öde parkering kvällen innan. Jag minglar runt och försöker samla energi. Pratar med ultravänner och inväntar start. Men jag har ingen motivation till att springa. Ingen lust alls. Vad är grejen med att springa i nästan ett dygn? Jag har gjort det här förut – ganska nyligen dessutom. GAX ligger bara två månader bort. Tankarna vandrar efter konkreta argument till att inte starta men då får jag syn på trion från LK TV88 – de som springer allt långt som går att springa i Sverige – säkert tio hundra miles-lopp per år! Jag inser att det bara är att bita ihop och starta. Motivation kommer av handling. Jag vet att jag tycker om springa. Solen skiner och Västerås visar sin vackraste skrud. Vem vill missa det här? Äta thaimat med föräldrarna och skruva loss ett bilbatteri?

Hur sammanfattar man etthundrasextioen kilometer i text då allting bara är jobbigt? Jag brukar njuta av de långa loppen. Tiden som först är något som kommer – framtiden som ligger där borta. Tiden som sedan ändrar perspektiv och blir något som går – det förflutna, det som var. Tiden som slutar att vara en rörelse, inte längre en del av platsen. Tillståndet av tidlöshet – frikopplingen från den yttre rörelsen och enbart min löprörelse finns som existensform. Det som förut gick att mäta i enheter som exempelvis två minuter eller två timmar har upphört att finnas. Hur skulle Aristoteles förklara det?

Under första varvet gnäller jag för en medlöpare om min olust, hon konstaterar träffsäkert att jag inte har något varför till att genomföra det här loppet. Det låter riktigt och mycket klokt. Kan jag springa utan en anledning? Det blir en utmaning att fortsätta, har heller ingen orsak till att bryta loppet. Jag rör mig kilometer efter kilometer. Vid andra varvningen står familjen, meddelar dem att jag åtminstone ska springa ett varv till så att jag kommer upp i ultradistans. Under mitt fjärde varv förkunnar jag för en medlöpare att det här blir det sista varvet. Återigen står familjen där vid varvning, de ska åka hem och jag vill följa med, men det finns ett ”men”, och det lyser som med neonfärger. Jag har ingen orsak till att bryta. Visst, det är jobbigt i dag. Jättejobbigt! Men jag mår varken dåligt eller har ont någonstans. Jag springer stabilt och placeringsmässigt ligger jag bra till. Jag fortsätter. Åtminstone ett varv till. Femtio miles är ett minikrav men efter det ska jag åka hem till mamma och pappa. Dricka vin och äta mat. Jag äter och dricker vid varvning men planlöst och efter lust. Jag kommer trots allt inte att springa hela loppet.

Foto: Ilich Vera, Flickr.com

Fem varv har passerats. Jag är klar, det är nu jag ska avsluta loppet. Ropar omedelbart till funktionärerna att jag bryter. Har laddat för det under en stor del av senaste varvet. En av funktionärerna bekräftar mitt utrop och hämtar en rosa sax. Det ser ut som en barnsax, en sådan jag använt med elever i de yngre årskurserna. Jag räcker fram min arm och precis när saxen ska kapa bandet med chipet runt min vänstra armled ångrar jag mig. Springer ifrån funktionären och är snabbt ute på varvet igen. Jag förstår också att jag äntligen tagit ett beslut – jag kommer sträva efter att fullfölja loppet. Det är så det är – det gick inte att bryta, inte av orsaken att jag inte vill springa. Fem varv till och sedan är jag klar. Lovar mig själv att nästa år ska jag springa tjugo miles på Black River Run och jag ska vila en hel vecka från löpning, bara att jag tar mig i mål.

Jag rör mig framåt. Skymningen faller. Himlen blir vackert skär vid horisonten. Svartån är alldeles stilla och det mörka vattnet speglar himlen. Det är vackert, rofyllt och tröstande. Västerås som är min hemmaplan – åtminstone nästan – jag är född och uppvuxen i Hallstahammar, en bruksort knappt två mil bort. Under det sjätte varvet åker pannlampan på. Tystnad och mörker. Ingenting händer. Natten är ljummen. Det är stjärnklart och månsken. Halvmåne. Jag är en fysisk varelse, är i min kropp. Fantasi och föreställningsförmåga ger vika för realism under denna löpning. Jag får allt mer ont i vänster ljumske, det är svårt att lyfta benet. Jag hasar mig fram i natten. Jag ligger tvåa sedan trea men kan nog komma in på under tjugo timmar. Räknar och analyserar. I natt är jag inte Hulken, inte en del av oändligheten utan dödlig och mänsklig – medveten om min kropp.

Strax efter halv sex på söndagsmorgonen går jag i mål. Ingen eufori. Bara lättnad. Äntligen får jag sluta springa. Jag har så ont i ljumsken. Mamma och pappa står där och tar emot mig. Annars är allt ödsligt och tomt. Vi packar mina saker. Halvvägs kommer jag ihåg att chipet sitter kvar runt min handled och vi får vända. Tröttheten är brutal. Jag som brukar kunna åka tåg runt halva Sverige efter en målgång, dricka öl och cykla från tågstationer i motvind. Nu kan jag knappt kliva ur bilen. Benet lyder inte. Jag är så stel i axlarna att jag inte kan få upp armarna ovanför huvudet. Hur ska jag kunna tvätta håret? I föräldrarnas badrum svimmar jag men vaknar nästan direkt. Kroppen är helt slut. Inser att jag slarvat ganska rejält med vätska och energi under loppet. Så idiotiskt! Får cola och Resorb av min mamma. Stannar hela söndagen hos föräldrarna, vilar och äter. Jag är nöjd med att jag gick i mål. Det var jobbigt hela vägen men jag fortsatte – och det visar att jag kan springa utan att känna eufori. Utan glädje i stunden. Och det gör att jag efteråt känner en ödmjukhet inför löpning och ännu större kärlek för att springa.

En vecka senare, utan någon som helst känning i kroppen, njuter jag av fem lugna kilometer i ett regnigt Uppsala. Jag är tacksam för att få vara löpare och få vara med om allt det som löpningen för med sig.

Ramla på en Sambuca och springa för fri kärlek

Glitter, blommar och kärlek. En stor upplåst ko i regnbågens alla färger. En tisdagskväll i slutet av juli. Vi befinner oss på det stora grönområdet utanför Sjöfartsmuseet i Stockholm. På scenen spelas discomusik från nittiotalet. ”I den här låten nämner de mitt namn” säger lillasyster som är med mig som maskot. Hon jobbar en knapp kilometer bort och har skyndat sig hit efter arbetsdagens slut. Vi har mätt vårt blodsocker hos några diabetessjuksköterskor. Alla stickor var på väg att blåsa bort, det är en blåsig kväll. Loppet som ska springas är Run for Pride. Man kan välja mellan att springa fem kilometer (Happy Runner) eller tio kilometer (Running Diva), men man behöver inte välja i förväg utan kan känna efter under loppet. Det är få lopp då man har den möjligheten. Många av löparna är utkläda. Det genomgående temat är sprakande regnbågsfärger och glamour. Det är fest. Stämningen inför loppet är lugn och förväntansfull. Många står i grupper och pratar. Det känns som vi är på en spelning och väntar på att artisten ska kliva ut på scenen. Givetvis finns här en scen. På scenen står Robert Fux, han intervjuar deltagare och spelar musik samt håller i uppvärmningen. Fux får oss löpare att vicka på höfterna och låtsas ramla på en Sambuca, något som kan hända på ett dansgolv, i alla fall enligt Fux. Hur vanligt det är under ett millopp är höjt i dunkel. Men varför inte – i löpning kan det mesta ske? (En gång under Stockholm marathon halkade jag nästan på en pappersmugg och under Vätternrundan fick jag väja för en vattenflaska.) Uppvärmning kan vara annat än hälkickar och stegringslopp i alla fall de gånger loppet går i regnbågens alla färger.

Klockan sex går starten. Jag står någonstans i mitten. Loppet går västerut mot och över Djurgårdsbron. Funktionärer är på plats och ser till att vi löpare inte krockar med turister eller de urbana elsparkcyklarna som invaderat alla större städer. Vi springer längst med Djurgårdsbrunnsviken. Mycket grönska och några backar. En tonårsgrabb springer framför mig. Han andas tungt. Jag försöker springa om honom men pojken ökar. Jag springer alldeles bakom honom någon kilometer, innan jag kan springa om. Vi är på väg tillbaka mot Sjöhistoriska och springer över Djurgårdsbrunnsbron. Den sista kilometern mot varvningen går mest uppför. Vid varvningen är det nästan ingen publik alls. Var alla? Jag ser inte ens min maskot och tillika syster. (En sexåring har försvunnit och alla vuxna letar efter barnet, de går i par, vilket är orsaken till den frånvarande publiken. Sexåringen hittades efter en kort stunds letande. Men den här historien fick jag reda på efter målgång.) Vädret är fortfarande behagligt och jag fortsätter ut på det andra varvet. Det är glesare nu med löpare. Följer de rosa snitslarna och tar mig tid att se mig omkring. Bansträckningen är utmärkt – det är mycket att titta på och njuta av. Mycket folk i rörelse denna sommarkväll. Det är rolig löpning. Andra varvet går något fortare än det första, det känns stabilt. Jag går i mål på fyrtiotre minuter och femtionio sekunder. Placeringsmässigt är det något oklart eftersom loppet gick att springa i tre klasser: dam, herr och könsneutral. Resultatlistan förtäljer inte vilken klass respektive löpare sprang i.

Vid målgången delades medaljer och rosor ut till alla löpare. En goodiebag fick vi också innehållandes en vattenflaska, energibar, dricka och kondomer. På scenen vid Sjöfartsmuseet fortsatte uppträdandet långt efter att sista löpare gått i mål. Gräsmattan fylldes av glada löpare. Det skållades i bubbel och festämningen var på topp. Ett lopp där en stor del av intäkterna går till Regnbågsfonden vars mål är en värld där alla ska ha samma grundläggande rättigheter – oavsett sexuell läggning, könsidentitet och uttryck. De springer jag för.

Äventyr i Skåne och de gula pilarnas lockelse – en tävlingsberättelse om GAX 2019

Starten för GAX gick klockan tio på förmiddagen den tjugonde juli på Sankt Knuts torg i Ystad, tjugotvå timmar och fyrtioen minuter senare var jag tillbaka. Jag hade då sprungit drygt etthundrasextioen kilometer genom Skåne med allt vad det innebär – platta grusvägar, grönskade spannmålsfält, blommande trädgårdar intill stenhusgårdar, hagar med boskap, bokskogar, sandstränder, forntida begravningsfält och höga kullar samt en massa annat. Under natten lyste månen alldeles röd och vågorna skvalpade i takt och de bildade naturens egen unika konsert. Banan gör något med löparen trots att den långt ifrån är lika tekniskt utmanande som High Coast Ultra. Det är svårt att definiera vad som är det mest utmanade med GAX – om det ens finns någon enskild aspekt. Det kan vara så att sammansmältningen av flera aspekter: julivärme, navigeringen, banans stundom ganska utmanade partier, många djurhagar samt långa sträckor utan möjlighet att fylla på vatten som ger loppet sin prägel.

Strax innan start ställde vi upp oss i en klump på torget – någon egentlig startlinje fanns inte. Sextionio löpare, support och funktionärer. Förväntan. Många kände varandra sedan tidigare och de flesta kände någon. Ultravärlden är inte större än så. Första delen av loppet sprang jag tillsammans med oerhört trevliga medlöpare. Det kändes enkelt och alla var glada. Mycket klokheter avhandlades och erfarenheter utbytes. De bästa samtalen sker springandes. Vi sprang i gasande sol på grusvägar, olika grödor odlades på fälten runtomkring. Försökte minnas vad som var vete och vad som var råg – vilken gröda var det nu som har de längsta axen? Himlen var klarblå, det var nästan vindstilla. Naturens färger vara skarpa: blått, grönt, gult, brunt och rött. De väldiga vindkraftsnurrorna var stilla. Vattnet började sina i våra flaskor men någonstans vid en strand efter ungefär tjugosju kilometer in i loppet skulle det finnas en kran – vår lilla grupp höll utkik och precis efter parkeringen vid en badplats fanns den, kranen. Vi fyllde våra flaskor och sprang vidare. Gruppen splittrades efter ett tag. Jag höll ihop med Annika från Göteborg. Vi klättrade över hagar. Kor och hästar betraktade oss med stora, mörka ögon. De undrade säkert vad det var för tokigheter vi ägnade oss åt. Promenerade i uppförsbackarna. Kröp under elstängsel. Vi som sprang utan support erbjöds vatten, glada hejarop och isglass av medlöpares nära och kära vilket blev den i särklass viktigaste förutsättningen för att klara den ganska soliga sommarhettan. Det sparar jag i hjärtat. När vi avverkat fyrtiofyra kilometer var vi framme vid den första vätskestationen, Magleberg. Funktionärer fyllde snabbt på våra flaskor. Stora röda bitar vattenmelon fanns uppskurna. Underbart gott. Färden fortsatte. Vi var som barn på klassresa, ryggsäckarna packade och favoritkläder noggrant utvalda för sammanhanget. Skogen var vår lekpark. Efter några mil tillsammans skildes jag och Annika åt. Vid den andra stora depån, Haväng, som ligger precis halvvägs tar jag fram två pannlampor ur min dropbag, byter t-shirt, packar ned lite energi i löparryggsäcken. Jag får kaffe och korv med bröd. En funktionär fyller på mina vattenflaskor och undrar om det är något mer som jag behöver. Det är det inte. Jag är redo att ta mig an banans andra del. Kusten.

Under andra delen av loppet, efter Haväng, sprang jag mycket ensam. Genom Österlen och upp för alla trapporna till Stens Huvud medan skymningen föll. Utsikten var storslagen. Därefter följde långa landsvägar och gårdar. Kilometerna avverkades och jag kom närmare målet för varje steg jag tog. Sandstranden, den långa mot fyren, den som aldrig ville ta slut. Någonstans – någon annanstans blinkade en fyr. Mot fyren skulle vi. I Tove Janssons roman Pappan och havet seglar hela muminfamiljen mot en ö långt ut i havet – på ön finns en fyr där pappan vill bosätta sig. När familjen börjar sin resa säger pappan: ”att resan om natten är finare än någonting annat på jorden. Det har du nog rätt i, svarade mamman. På dagen gör man bara en utfärd men om natten reser man”. Jag var trött och hungrig. Det var mitt i natten. Allting såg likadant ut hela tiden och mina fötter sjönk ner i den blöta sanden. Vågorna slog upp och jag försökte väja för dem. Som barn brukade jag och min syster leka en lek på stranden som vi kallade ”Hjälp, en svindlande våg”. Leken gick ut på att vi skulle springa så nära havet som möjligt och när en våg kom upp på stranden skulle vi springa för att undvika att bli blöta, den som först fick blöta fötter av vågen förlorade. Det kändes som om jag lekte den leken nu. Jag koncentrerade mig på att springa i den mest hårdpackade sanden men samtidigt undvika de vågor som drog sig högt upp på stranden. Tröttheten tog överhanden och jag började gå. Blundade långa stunder och vinglande. Längtade efter kaffe. Det skulle finnas i Sandhammaren. Snart, snart får jag kaffe.

Efter en evighet i det zombielikande tillståndet, där dåtid mötte nutid, var jag framme vid den sista bemannade stationen, Sandhammaren. Jag fick kaffe! Åt även risgrynsgröt. Packade ned min pannlampa med det stora batteriet i min dropbag och behöll den lite enklare modellen. Det skulle snart ljusna. Pratade med funktionärerna och fick hjälp med att fylla på flaskor. Kände en stark tacksamhet av all omsorg. Koffeinet och de underbara funktionärerna piggade upp. Mina sinnen skärptes. Regent som hade börjat falla under den evighetslånga strandlöpningen tilldrog. Jag kom in i en skog. Pannlampas sken dansade framför mig på stigen. Navigerade i det svarta efter klockan men plötsligt ville den bara kalibrera kompassen. Visade en bild på en liggande åtta. Jag fattade ingenting. Evigheten. Hade tiden tagit slut? Hade klockan gått sönder? Hur länge skulle batteriet i den räcka? Ingen av frågorna kunde jag besvara. Klockan var alldeles nyinköpt och under det här loppet var det fösta gången jag navigerade efter den (till och med första gången jag navigerade med en klocka över huvudet taget). Mörkret var svart, kompakt och fullständigt utanför pannlampans lilla låga. Spetsade öronen och försökte höra andra löpare. Långt, långt borta från det hållet jag kommit i från syntes två ljuspunkter. De var några på väg mot mig. Jag sprang dem till möttes. Det var två löpare från Full Moon Race (loppet som går mellan Haväng och Ystad – lillasyster till GAX). Jag blev så glad. Vi sprang tillsammans genom Mörka skogen och kom ut i en hage – vilken i ordningen vet jag inte. Kanske nummer trettioåtta, men då gissar jag bara. Det började ljusna och vi skildes åt. En stenstrand avverkades, följde tidigare löpares spår. Det var nu dags för Ales stenar, det var upp och ner genom hagar. Får överallt som vägrade flyta sig från stigarna. Ales stenar – enorma och höga. I mitten syntes spåren av ett blot. Inga människor eller djur hade offrats, inte den här gången… Platsen kändes plötsligt kuslig. Fanns det något bakom stenarna? Vad hände här för tusen år sedan? Vad är historia, vad är minnen och vad är fiktion? Efter ett tag kom jag ut på en cykelbana intill en landsväg. Det blev mer lättsprunget igen. Det stod kilometermarkring till Ystad nu på vägskyltarna. Ensiffrigt.

Närmade mig Ystad och hade bara kilometrar kvar då gula pilar pekar in i en skog, hade nyss sprungit på en strand och genom en camping och nu var jag på en cykelbana längs landsvägen. Alla pilar måste tillhöra det lopp jag springer och dessutom måste de vara nygjorda eftersom det regnat så gediget under småtimmarna, resonemanget kändes rätt där och då. Följer pilarna och njuter av att snart vara i mål. Springer på en trevlig skogsväg. Korsar en järnväg – det känns lite märkligt – var är havet?  Ett tag senare inser jag att det är fel. Pilarna tillhör inte mitt lopp. Det är sommarstugor runt mig och någon stor regementsbyggnad. Ringer tävlingsledningen som försöker bistå med navigeringshjälp men jag är mest rädd för att diskvalificeras eller stoppas från att springa vidare vilket gör det svårt att lyssna på den väganvisning som erbjuds. Inser plötsligt att jag kan springa tillbaka och ta mig ut på rutten igen genom att springa samma väg som jag kommit. Ser riktigt glödlampan som tänds ovanför mitt huvud. Oron som stillas av att vara på väg mot banan igen. Forcerar nästan någons trädgård, men bara nästan, springer på sidan om. Försöker hitta en passage där det går att ta sig över järnvägen. Hittar en övergång och tar mig ner till havet. Min kära klocka aviserar att jag är på rutten igen. Lättnaden är total. Jag är på banan. Men då kommer telefonsamtalet från tävlingsleden, jag springer bort från målet, är längre ifrån nu än vad jag var för en liten stund sedan. Menar han att jag springer fel igen? Pratar om någon himla rondell, där jag skulle ha tagit vänster och inte rakt på. Jag har inte sett den, hävdar jag. Under samtalets gång får jag för mig att jag springer åt fel hål och är på väg mot Sandhammaren. Det är som att vara i en roman av Franz Kafka. Jag har vaknat och insett att jag är en insekt. Ligger på rygg och kan inte vända mig. Springer planlöst. Havet på min högra sida. Möter en löpare. En GAX-löpare! Jag är rätt (förutom att jag springer åt fel hål – alltid havet på vänster sida, Gunilla). Mötet lugnar jag. Det är som mest fyra kilometer kvar. Det är inte långt. Jag ökar. Havet på vänster sida nu. Springer fort. Trots att jag sprungit över sexton mil. Fast än jag har halva packningen i famnen: pannlampan, en påse, mobiltelefonen och en powerbank. Det känns som om jag har superkrafter när jag ser järnvägsbron. Här behövs inte gås i några trappor heller – jag nästan flyger upp. Fast nerför utan att kunna hålla i räcket, pannlampor och mobiler är i vägen, får jag ända kliva försiktigt. Höger fot först – ser ut som en treåring. Koncentrerat och målmedvetet – ett steg i taget. Jag är nere. Spurtar de sista hundra meterna till torget. Jag är i mål. Inte som första dam, utan åtta minuter senare, men en andra placering blev det. Jag gjorde det – tämjde och tyglade GAX-monstret (för den här gången). Och jag kommer att återvända. Loppet var magiskt.

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång