Äventyr i Skåne och de gula pilarnas lockelse – en tävlingsberättelse om GAX 2019

Starten för GAX gick klockan tio på förmiddagen den tjugonde juli på Sankt Knuts torg i Ystad, tjugotvå timmar och fyrtioen minuter senare var jag tillbaka. Jag hade då sprungit drygt etthundrasextioen kilometer genom Skåne med allt vad det innebär – platta grusvägar, grönskade spannmålsfält, blommande trädgårdar intill stenhusgårdar, hagar med boskap, bokskogar, sandstränder, forntida begravningsfält och höga kullar samt en massa annat. Under natten lyste månen alldeles röd och vågorna skvalpade i takt och de bildade naturens egen unika konsert. Banan gör något med löparen trots att den långt ifrån är lika tekniskt utmanande som High Coast Ultra. Det är svårt att definiera vad som är det mest utmanade med GAX – om det ens finns någon enskild aspekt. Det kan vara så att sammansmältningen av flera aspekter: julivärme, navigeringen, banans stundom ganska utmanade partier, många djurhagar samt långa sträckor utan möjlighet att fylla på vatten som ger loppet sin prägel.

Strax innan start ställde vi upp oss i en klump på torget – någon egentlig startlinje fanns inte. Sextionio löpare, support och funktionärer. Förväntan. Många kände varandra sedan tidigare och de flesta kände någon. Ultravärlden är inte större än så. Första delen av loppet sprang jag tillsammans med oerhört trevliga medlöpare. Det kändes enkelt och alla var glada. Mycket klokheter avhandlades och erfarenheter utbytes. De bästa samtalen sker springandes. Vi sprang i gasande sol på grusvägar, olika grödor odlades på fälten runtomkring. Försökte minnas vad som var vete och vad som var råg – vilken gröda var det nu som har de längsta axen? Himlen var klarblå, det var nästan vindstilla. Naturens färger vara skarpa: blått, grönt, gult, brunt och rött. De väldiga vindkraftsnurrorna var stilla. Vattnet började sina i våra flaskor men någonstans vid en strand efter ungefär tjugosju kilometer in i loppet skulle det finnas en kran – vår lilla grupp höll utkik och precis efter parkeringen vid en badplats fanns den, kranen. Vi fyllde våra flaskor och sprang vidare. Gruppen splittrades efter ett tag. Jag höll ihop med Annika från Göteborg. Vi klättrade över hagar. Kor och hästar betraktade oss med stora, mörka ögon. De undrade säkert vad det var för tokigheter vi ägnade oss åt. Promenerade i uppförsbackarna. Kröp under elstängsel. Vi som sprang utan support erbjöds vatten, glada hejarop och isglass av medlöpares nära och kära vilket blev den i särklass viktigaste förutsättningen för att klara den ganska soliga sommarhettan. Det sparar jag i hjärtat. När vi avverkat fyrtiofyra kilometer var vi framme vid den första vätskestationen, Magleberg. Funktionärer fyllde snabbt på våra flaskor. Stora röda bitar vattenmelon fanns uppskurna. Underbart gott. Färden fortsatte. Vi var som barn på klassresa, ryggsäckarna packade och favoritkläder noggrant utvalda för sammanhanget. Skogen var vår lekpark. Efter några mil tillsammans skildes jag och Annika åt. Vid den andra stora depån, Haväng, som ligger precis halvvägs tar jag fram två pannlampor ur min dropbag, byter t-shirt, packar ned lite energi i löparryggsäcken. Jag får kaffe och korv med bröd. En funktionär fyller på mina vattenflaskor och undrar om det är något mer som jag behöver. Det är det inte. Jag är redo att ta mig an banans andra del. Kusten.

Under andra delen av loppet, efter Haväng, sprang jag mycket ensam. Genom Österlen och upp för alla trapporna till Stens Huvud medan skymningen föll. Utsikten var storslagen. Därefter följde långa landsvägar och gårdar. Kilometerna avverkades och jag kom närmare målet för varje steg jag tog. Sandstranden, den långa mot fyren, den som aldrig ville ta slut. Någonstans – någon annanstans blinkade en fyr. Mot fyren skulle vi. I Tove Janssons roman Pappan och havet seglar hela muminfamiljen mot en ö långt ut i havet – på ön finns en fyr där pappan vill bosätta sig. När familjen börjar sin resa säger pappan: ”att resan om natten är finare än någonting annat på jorden. Det har du nog rätt i, svarade mamman. På dagen gör man bara en utfärd men om natten reser man”. Jag var trött och hungrig. Det var mitt i natten. Allting såg likadant ut hela tiden och mina fötter sjönk ner i den blöta sanden. Vågorna slog upp och jag försökte väja för dem. Som barn brukade jag och min syster leka en lek på stranden som vi kallade ”Hjälp, en svindlande våg”. Leken gick ut på att vi skulle springa så nära havet som möjligt och när en våg kom upp på stranden skulle vi springa för att undvika att bli blöta, den som först fick blöta fötter av vågen förlorade. Det kändes som om jag lekte den leken nu. Jag koncentrerade mig på att springa i den mest hårdpackade sanden men samtidigt undvika de vågor som drog sig högt upp på stranden. Tröttheten tog överhanden och jag började gå. Blundade långa stunder och vinglande. Längtade efter kaffe. Det skulle finnas i Sandhammaren. Snart, snart får jag kaffe.

Efter en evighet i det zombielikande tillståndet, där dåtid mötte nutid, var jag framme vid den sista bemannade stationen, Sandhammaren. Jag fick kaffe! Åt även risgrynsgröt. Packade ned min pannlampa med det stora batteriet i min dropbag och behöll den lite enklare modellen. Det skulle snart ljusna. Pratade med funktionärerna och fick hjälp med att fylla på flaskor. Kände en stark tacksamhet av all omsorg. Koffeinet och de underbara funktionärerna piggade upp. Mina sinnen skärptes. Regent som hade börjat falla under den evighetslånga strandlöpningen tilldrog. Jag kom in i en skog. Pannlampas sken dansade framför mig på stigen. Navigerade i det svarta efter klockan men plötsligt ville den bara kalibrera kompassen. Visade en bild på en liggande åtta. Jag fattade ingenting. Evigheten. Hade tiden tagit slut? Hade klockan gått sönder? Hur länge skulle batteriet i den räcka? Ingen av frågorna kunde jag besvara. Klockan var alldeles nyinköpt och under det här loppet var det fösta gången jag navigerade efter den (till och med första gången jag navigerade med en klocka över huvudet taget). Mörkret var svart, kompakt och fullständigt utanför pannlampans lilla låga. Spetsade öronen och försökte höra andra löpare. Långt, långt borta från det hållet jag kommit i från syntes två ljuspunkter. De var några på väg mot mig. Jag sprang dem till möttes. Det var två löpare från Full Moon Race (loppet som går mellan Haväng och Ystad – lillasyster till GAX). Jag blev så glad. Vi sprang tillsammans genom Mörka skogen och kom ut i en hage – vilken i ordningen vet jag inte. Kanske nummer trettioåtta, men då gissar jag bara. Det började ljusna och vi skildes åt. En stenstrand avverkades, följde tidigare löpares spår. Det var nu dags för Ales stenar, det var upp och ner genom hagar. Får överallt som vägrade flyta sig från stigarna. Ales stenar – enorma och höga. I mitten syntes spåren av ett blot. Inga människor eller djur hade offrats, inte den här gången… Platsen kändes plötsligt kuslig. Fanns det något bakom stenarna? Vad hände här för tusen år sedan? Vad är historia, vad är minnen och vad är fiktion? Efter ett tag kom jag ut på en cykelbana intill en landsväg. Det blev mer lättsprunget igen. Det stod kilometermarkring till Ystad nu på vägskyltarna. Ensiffrigt.

Närmade mig Ystad och hade bara kilometrar kvar då gula pilar pekar in i en skog, hade nyss sprungit på en strand och genom en camping och nu var jag på en cykelbana längs landsvägen. Alla pilar måste tillhöra det lopp jag springer och dessutom måste de vara nygjorda eftersom det regnat så gediget under småtimmarna, resonemanget kändes rätt där och då. Följer pilarna och njuter av att snart vara i mål. Springer på en trevlig skogsväg. Korsar en järnväg – det känns lite märkligt – var är havet?  Ett tag senare inser jag att det är fel. Pilarna tillhör inte mitt lopp. Det är sommarstugor runt mig och någon stor regementsbyggnad. Ringer tävlingsledningen som försöker bistå med navigeringshjälp men jag är mest rädd för att diskvalificeras eller stoppas från att springa vidare vilket gör det svårt att lyssna på den väganvisning som erbjuds. Inser plötsligt att jag kan springa tillbaka och ta mig ut på rutten igen genom att springa samma väg som jag kommit. Ser riktigt glödlampan som tänds ovanför mitt huvud. Oron som stillas av att vara på väg mot banan igen. Forcerar nästan någons trädgård, men bara nästan, springer på sidan om. Försöker hitta en passage där det går att ta sig över järnvägen. Hittar en övergång och tar mig ner till havet. Min kära klocka aviserar att jag är på rutten igen. Lättnaden är total. Jag är på banan. Men då kommer telefonsamtalet från tävlingsleden, jag springer bort från målet, är längre ifrån nu än vad jag var för en liten stund sedan. Menar han att jag springer fel igen? Pratar om någon himla rondell, där jag skulle ha tagit vänster och inte rakt på. Jag har inte sett den, hävdar jag. Under samtalets gång får jag för mig att jag springer åt fel hål och är på väg mot Sandhammaren. Det är som att vara i en roman av Franz Kafka. Jag har vaknat och insett att jag är en insekt. Ligger på rygg och kan inte vända mig. Springer planlöst. Havet på min högra sida. Möter en löpare. En GAX-löpare! Jag är rätt (förutom att jag springer åt fel hål – alltid havet på vänster sida, Gunilla). Mötet lugnar jag. Det är som mest fyra kilometer kvar. Det är inte långt. Jag ökar. Havet på vänster sida nu. Springer fort. Trots att jag sprungit över sexton mil. Fast än jag har halva packningen i famnen: pannlampan, en påse, mobiltelefonen och en powerbank. Det känns som om jag har superkrafter när jag ser järnvägsbron. Här behövs inte gås i några trappor heller – jag nästan flyger upp. Fast nerför utan att kunna hålla i räcket, pannlampor och mobiler är i vägen, får jag ända kliva försiktigt. Höger fot först – ser ut som en treåring. Koncentrerat och målmedvetet – ett steg i taget. Jag är nere. Spurtar de sista hundra meterna till torget. Jag är i mål. Inte som första dam, utan åtta minuter senare, men en andra placering blev det. Jag gjorde det – tämjde och tyglade GAX-monstret (för den här gången). Och jag kommer att återvända. Loppet var magiskt.

Publicerad av gunillaax

Löpare

Delta i diskussionen

2 kommentarer

  1. Finns ett creepypodden-avsnitt som handlar om att man inte ska följa pilar pga hemskheter som kan hända då. Jag badade i havet i lördags, åt ingen glass. Lekte heller inte ”hjälp en svindlande våg”. Får göra det nästa gång… Och äta glass.

    Gillad av 1 person

  2. Haha. Härlig berättelse och jag tycker att du lyckats fånga det unika i GAX. Värmen, hagarna, den oändliga sandstranden.
    Men de Gula pilarnas förbannelse är en ny dimension

    Gillad av 1 person

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: